baanankaka

Hur kommer det sig att allting känns mycket jobbigare på natten?
Ni måste känna igen er, känslan av ensamhet och förrvirring..
Ibland funderar jag på hur mkt jag har varit med om, och jag är bara 18 år.
Hur livet ter sig, hur man utvecklas och förändras som person. Och
hur många minnen man har att tänka tillbaka på..

Det sägs ju att både bra och dåliga erfaranheter är goda.
Eftersom man lär sig utav dem, och man går vidare.

Jag vet inte om det är för det är natt och julen är över som jag känner
mig lite bortvilad. Hur vet man egentligen vem man är och när man mår bäst?
Fast egentligen så ljög jag nu. För jag vet ju vem jag är. Och jag vet när jag mår som bäst!
Men grejen är, att veta och att handla är inte alltid samma sak.

Det är så fjantigt egentligen för jag har världens underbaraste familj och vänner.
Jag har människor som bryr sig om mig mer än vad jag kan ana.
Men hur kan det vara så, att trots att man har alla dessa människor. Så har man inte..

Nej justde, honom! Han finns inte, och jag vet inte om det är de som gör att
jag sitter och spekulerar såhär.
Helt plötsligt börjat jag tänka tillbaka på mina gamla pojkvänner.
Är det ens normalt?
Gör man så automatiskt tror ni när man befinner sig i den situation som jag gör nu?
Men det är klart, man väljer hellre tryggheten framför ensamheten..

Jag har bestämt mig för länge sedan. Ända sedan jag gick ur mitt dåvarande förhållande,
att hädanefter ska jag alltid sätta mig själv först, fråga mig själv vad jag vill..
Och det är de jag gör, hela tiden! Vad mår jag bra utav?
Men dethär är alldeles nytt för mig och jag vet inte riktigt hur man gör när man är själv.
Jag har aldrig varit de! ända sedan jag var 14-15 så har jag haft pojkvänner,
därför jag har alltid varit så rädd för att vara själv..

Och nu när man har gått ur ett och ett halvt års förhållande bara sådär, hur gör man då?
Jag jobbar på det, och jag ser framsteg. Det gör jag verkligen..

Men ibland önskar jag att jag kunde träffa HAN!
Att allting skulle vara perfekt som i sagorna..
Jag trodde jag fann honom, jag var så övertygad. Men den drömmen gick i kras..
Och utan att tveka så kan jag säga att gå ur det förhållande,
är absolut det svåraste jag har tvingats göra. Det gör ont härinne när jag tänker på de..
Speciellt eftersom jag alltid har vart den tjejen som aldrig varit kär, förrän då.

Vad gör man då? Svar: Man går vidare, precis som med allting annat.
Jag bara önskar att man jag inte hade varit så naiv. Men det är väl jusdet man är, naiv.

Jag inbillar mig själv att jag är redo igen! Och jag tror jag är det. Snart!

Konstigt att allting känns så mycket bättre när man får skriva av sig..
Sleep tight bloggen!


♥