Torsdag 15 Maj


- Allt detta lidande är äntligen slut. En befriande känsla..


För idag
släppte jag min rädsla fri och
vågade äntligen göra det jag länge väntat på..
Idag sa jag officielt upp kontakten med min pappa.

Från stunden när jag klev ut ur bilen, med rödsprängda ögon
och intorkade tårar i anisktet..
Slog det mig, att dethär var enda & sista gången
jag skulle låta honom komma åt mig..
Idag tog jag mitt förnuft till fånga
och beslutade mig för att inte fälla en enda tår för honom igen..

Dethär gör det lättare för mig att gå vidare.
Att tordas släppa taget.. Det är det enda rätta..
Det känner jag.. En lång kamp väntar.


" It's time to realise. I'm a big girl now,
and big girls dont cry. "

Men vet ni vad? Jag är inte rädd, det känns bra..


Kommentarer
Postat av: Anna-Klara

vad bra sötnos! asså att du känner att det är mer än okej... jag skulle nog aldrig klara av det men huvudsaken är att du är stark och gör som du känner för! Jag finns häs om det är nått, du kan alltid ringa! vi kan alltid träffas! älskar dig Emilia!

2008-05-16 @ 22:05:11

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0