baanankaka

Jag var överraskad, jag trodde aldrig jag hade modet till att göra de jag gjorde. Jag gick, jag lämnade dig. De gick bra först, jag hade ju bestämt mig. Till slut riktade jag blicken uppåt men förstod genast att det måste vara de dummaste beslut jag någonsin fattat. De borde jag ha lärt mig för länge sedan, att din blick var så iskall att ingen vågade stå emot. Jag ville vara stark men tvekade, benen skakade som ett asplöv. Jag ville vända, ville hem. Kände mig så hjälplös när jag stod där i min tillknölade, skära sommarklänning med de svarta paljettskorna i handen vars enda klack gått av och desperat letade efter en utväg ur de hela.

Samtidigt som lukten av nylagd asfalt och nyplanterade blommor sakta spreds ut i luften, fick jag en svag känsla av hur det var att vara barn igen. Då behövde man aldrig fatta sådana här svåra beslut. Var man ledsen, så var det för att benet på en av ens bästa Barbie dockor gått sönder. Hände det något sådant, då bakade mamma kanelbullar så var allting bra igen. Det känns så väl i mitt hjärta nu att jag har valt helt fel färd riktning här i livet. De känns skrämmande att veta att nu är jag vuxen måste jag lära mig att ta ansvar för mig själv. Jag hade mina egna förutfattade meningar om hur livet som en vuxen skulle vara. Det skulle smaka glädje, lycka och självständighet. Det var tydligt att så var inte fallet. Till slut lyckades jag slå ner blicken i marken, och undkom hans makt. Jag vände mig om och jag gick min väg. För en gångs skull fanns det inget kaos, ingen trafik i min hjärna. De enda som nu hördes var regnets piskande mot backen och vindens sus.